Läste lite inlägg från min förra blogg förut och såg då att jag den 5 Juli 2010 skrev detta inlägget:

Men allt blev inte som det skulle. Allt var klart, transport var fixad, betesplats och övertalade föräldrar. Längtan och glädjen var svår att beskriva. Men jag fick aldrig bli lyckligast, lyckan vände. För allt jag gjorde fick jag ingenting tillbaka. Jag är fortfarande sjukt besviken och sur. Nu har ett år gått, Usha är såld och allt jag kan säga är "you never were and you never will be mine".

Min tanke var att rida ut en liten sväng på Sunny idag med den uteritten fick hålla sig till att bara vara en tanke. Det regnade en hel del och åskade som satan ute i stallet. Regn kan jag rida i, men gränsen går vid åska. Mockade och fixade åt Johannas hästar i totalt mörker då det inte fanns någon el i stallet. Vet itne riktigt om boxarna blev speciellt rena eller om hästarna fick rätt mängd mat, men jag gjorde mitt bästa! Ett stor gren från ett enormt träd hade hade ramlat ner och gjort plockepinn av en vinterhage. Dagens äventyr var dock när jag skulle leda in både S&D samtidigt i spöregn! Men mot alla odds så överlevde vi alla tre! ;)

Igår somnade jag strax efter klockan två och idag vaknade jag kvart i tre. Det betyder att jag har sovit nästan tretton timmar. Helt sjukt! Nu ska jag äta lite frukost/lunch/eftermiddagsfika och sedan ta tag i städning av huset. Mitt rum ser ut som ett bombnedslag och resten av huset är inte bättre. Ska även fortsätta packa till på onsdag eftersom att jag inte kommer vara hemma i helgen och sedan kommer dagarna att gå fort.

Ikväll ska jag åka till stallet och rida ett dressyrpass på Sunny. Ska nog lägga in lite bomserier med olika avstånd för att träna på att länga och korta stegen i trav. Ska även träna lite på framdelsvändningar, ryggningar och skänkelviking i både skritt och trav. Måste ju kunna övningarna inför Gunnorp ;)

Gamla bilder, inte dirket seriöst gjorda eller meningen att det ska se bra ut ;)

Sofia övertalade mig fyra minuter innan bussen gick att åka till henne. Så på fyra små minuter han jag byta om, fixa iordning mig och cykla bort till bussen. Ibland blir jag nästan stolt över hur snabb jag kan vara. Nu kom jag precis hem och ska bara byta om innan jag cyklar bort till nästa buss och åker till stallet. Vänder på planeringen för idag och i morgon så idag blir det skritt på asfalt, i form och med rakhet. Han vinglar gärna runt som en tok när man skrittar så jag har börjat träna på att se en punkt framför mig (typ en vägskylt, staketstolpe, ett träd osv.) och sedan rida rakt mot det. Det fungerar faktiskt bra! :)

Har fått lite bilder från Lina nu och jag bjuder på dem allihop. Som sagt kändes han superfin men dessa bilder är mer för att visa våran något färglada outfit idag. Fick endel blickar påväg till paddocken. Vet att ni är avundsjuka, galet snyggt matchat! Ni får se fler ridbilder när jag får dem (;

Idag är det ingen vanlig dag för idag fyller en av mina absolut bästa vänner 17 år. Jag har snart känt henne i 4 år och vi har otroligt många minnen. Underbara, roliga, sorliga, galna, dryga och rent ut sagt elaka. Men i slutändan har det ändå alltid varit vi två. Genom regn och solsken, genom glädje och sorg. Jag älskar dig för precis den du är. Och en sak är säker, med dig har man aldrig tråkigt!

Mycket har vi gjort tillsammans och även startat och drivit denna bloggen. Såklart är det Josephine som fyller hela sjutton idag!
Kom igen nu alla bloggläsare. Ett litet grattis är hon väll iaf värd?

Take a risk
Take a chance
Make a change



I'll spread my wings and I'll learn how to fly.
I'll do what it takes till I touch the sky.

Efter att ha läst om vad som hände med Johanna Grants fina ponny Chaboukie lever jag nästan i chock. Händelser som denna får en att inse att allt kan vara över på en hundradels sekund. Den man älskar kan vara borta. Det är verkligen så sjukt hemskt vad som hände Chaboukie och jag kan inte annat än att tycka så sjukt synd om honom och Johanna. Jag kan inte föreställa sig vad hon går igenom och framför allt, jag vill inte föreställa mig.

I Januari skrev jag ett inlägg (läs det HÄR) om min största rädsla, döden. Om att jag ständigt mår dåligt för att något ska hända och att jag närsom helst och var som helst kan få panik för att någon av mina nära går bort. Jag kan säga att det har blivit mycket bättre och det var ett bra tag sedan jag fick en "panik-attack" men när denna olycka drabbade Johanna och Chaboukie börjar det snurra i huvudet igen.

Allt kan hända och i morgon kan allt vara borta. Lev i nuet och njut av livet! Vi lever bara en gång, ta vara på den tiden för det finns ingen repris.


Jag vill tillägga att jag tycker Johanna gjorde helt rätt som tog beslutet att avliva sin ponny. Jag och min syster har loovat varandra att om Sunny någongång blir så skadad att han kräver lång boxvila och sedan ändå inte blir ridbar så ska han få somna in och istället få galoppera fritt på trapalandas evigt gröna ängar. Tolka mig inte fel, jag skulle kämpa in i sista stund. Men alla hästar klarar inte av att stå måndaer i box och sedan bara gå i en hage. Det är psyket som tar stryk och Sunny skulle verkligen inte må bra av det.