När jag fick Sunny var jag livrädd för honom. Jag tyckte att han var galen, alldeles för pigg och han lyssnade inte ett dugg på mig. Han var inte bra på något enligt mig och bara dum hela tiden, det var inte alls roligt att rida. Det var långt ifrån snyggt när jag red honom och känslan var väll på samma nivå.  Trots att jag knappt andades under ridturerna och med tanken ”jag kommer dö” i huvudet så kunde jag faktiskt rida honom. Jag rider på ett sätt likt min syster och av någon anledning så gick det bara. Det gick inte bra, men det gick. Sunny är en sån häst som inte alla kan rida, det bara går inte. Det spelar ingen roll om det är en mjuk, tuff, duktig eller mindre duktig ryttare, vissa accepterar han och vissa accepterar han inte.  



Men nu, ett och ett halvt år senare, så kan jag utan tvekan säga att han är en av de roligaste hästarna jag ridit. Han har en egen framåtbjudning, är känslig och har egen vilja. Han är alltid framåt och nästan alltid positiv, ibland är han dock positiv på de saker jag inte vill att hans ka göra. Han är ärlig också, tycker han att något är fel så visar han det tydligt.

Jag är ingen duktig ryttare och han är inte så utbildad, men vi lär oss, tillsammans. Det kanske inte heller ser så snyggt ut men vi kämpar på och arbetar tillsammans. Han kan busa, hoppa och tagga men jag tycker bara att det är roligt. Det enda negativa jag kan komma på med honom är när han sticker och bara springer, för man vet aldrig om han slutar springa. Jag gillar personliga hästar som är outbildade, jag vill inte rida runt på någon annans arbete. Jag vill vara duktig och ha en bra häst, men jag vill att vi ska kämpa oss dit, tillsammans.

Sunny är min drömhäst <3