Det gulbruna stoet Vallas Daydream var min sköthäst från oktober 2007 tills jag slutade på ridskolan i augusti 2008. Under den korta tiden var vi med om väldigt mycket. Under våren 2008 var stallet stängt i fem månader på grund utav kvarka. Dajjan var den andra hästen i stallet som blev sjuk och även en av dem som blev sjukast. Under den perioden hon inte kunde äta eller dricka och knappt andas fick jag inte vara i stallet pga att min syster red i annat stall. Vi fick ändra om hemma innan jag fick komma tillbaka till stallet, då vr hon frisk. Det gick sedan 4 månader då jag hade henne som min egen och red lektioner två gånger i veckan (ridskolan var stängd, skötarna fick rida gratis på de friska hästarna) och resterande dagar red vi ut. Under denna våren fanns jag Dajjans hjärta och vi blev ett team. Det var verkligen ingen enkel resa då hon är den mest bitchiga häst jag någonsin har träffat.

Förutom att hon var en riktig bitchig dam, ovillig att hoppa och förjävlig i dressyren blev hon även väldigt lätt skadad. I en olycka under vintern 2008-2009 fastnade hon med bakbenet i spiltans rep och gick omkull. Hon stog med feber i någon vecka. Jag vet inte om det har ett samband med att hon under våren alltid var halt. Det skiftade från det ena veterinär besöket till det andra. Ena gången kunde hon vara halt på tre ben och nästa gång var hon bara halt på det benet som varit friskt vid förra besiktningen. Diagnosen blev att skadan satt i ryggen.

Idag, den 30 maj 2011, skulle Daydream ha fyllt 18 år. Men det är nästan exakt två år sedan Dajjan vandrade vidare till de evigt gröna ängarna på trapalanda. Den 26 maj 2009 blev hon av med smärtorna. Det känns konstigt, det känns som om att det var igår samtidigt som om det var en evighet sedan det var hon och jag. Emellanåt känns det som om vår tid bara var en dröm.