Det är en fråga jag ganska ofta ställer mig. Varför åker jag till stallet i såväl spöregn som snöstorm? Varför ställer jag mig frivilligt varje dag och gör stallsysslorna? Varför åker jag till stallet på tidigt morgonen istället för att ligga hemma i min sköna säng och sova? Varför spenderar jag så otroligt mycket pengar på hästar? Varför envisas jag med att rida när fingrarna fryser till is och smärtan skriker? Varför sitter jag upp igen när jag har ramlar av?
Vad får jag ut av allt detta?



Det finns dem dagarna där man verkligen undrar varför man göra allt detta och vad man får ut av det. Sen finns det dem dagarna där allt är helt underbart och man svävar på moln efter ett ridpass. Känslan man hade när hästen gick sådär fint, när man flög över hindret eller när man flög fram över fältet. Den känslan kan man leva så jävla länge på. Det är de stunderna jag lever för.

Att bara vara i stallet och pyssla om hästen är ett sätt att slappna av för mig. Jag längtar nästan alltid efter att åka till stallet, göra sysslorna och klappa på min fina häst. Man har något att göra.

Sen är bandet man får till dessa stora djur helt amazing. Att man kan kommunicera i samspel trots att man naturligt är varandras fiender och talar olika språk. En relation helt uppbyggd på tillit.


Det är svårt att förklara, speciellt när man är trött.