Efter att ha läst om vad som hände med Johanna Grants fina ponny Chaboukie lever jag nästan i chock. Händelser som denna får en att inse att allt kan vara över på en hundradels sekund. Den man älskar kan vara borta. Det är verkligen så sjukt hemskt vad som hände Chaboukie och jag kan inte annat än att tycka så sjukt synd om honom och Johanna. Jag kan inte föreställa sig vad hon går igenom och framför allt, jag vill inte föreställa mig.

I Januari skrev jag ett inlägg (läs det HÄR) om min största rädsla, döden. Om att jag ständigt mår dåligt för att något ska hända och att jag närsom helst och var som helst kan få panik för att någon av mina nära går bort. Jag kan säga att det har blivit mycket bättre och det var ett bra tag sedan jag fick en "panik-attack" men när denna olycka drabbade Johanna och Chaboukie börjar det snurra i huvudet igen.

Allt kan hända och i morgon kan allt vara borta. Lev i nuet och njut av livet! Vi lever bara en gång, ta vara på den tiden för det finns ingen repris.


Jag vill tillägga att jag tycker Johanna gjorde helt rätt som tog beslutet att avliva sin ponny. Jag och min syster har loovat varandra att om Sunny någongång blir så skadad att han kräver lång boxvila och sedan ändå inte blir ridbar så ska han få somna in och istället få galoppera fritt på trapalandas evigt gröna ängar. Tolka mig inte fel, jag skulle kämpa in i sista stund. Men alla hästar klarar inte av att stå måndaer i box och sedan bara gå i en hage. Det är psyket som tar stryk och Sunny skulle verkligen inte må bra av det.