Idag är en sån dag då jag saknar min lilla bebis Opus mer än vanligt. Råkade kika tillbaka lite i arkivet här på bloggen och helt plötsligt kom alla våra minnen tillbaka. Nu när jag tänker tillbaka fattar jag inte hur jag kunde sluta på honom när jag hade lovat honom att det skulle vara vi resten av hans liv. Jag fattar inte heller varför jag inte uppskattade våran tid tillsammans mer än vad jag gjorde. Jag fattar ärligt talat inte hur jag tänkte.

En sak vet jag i alla fall säkert, jag kommer aldrig att glömma vårat sista ridpass tillsammans en vecka och en dag innan han åkte. Vid det tillfället visste jag inte att det skulle bli vårt sista. Vi red ut, Opus var som vanligt pigg och glad och i slutet av ridpasset började det spöregna men det gjorde ingenting.

Jag kommer aldrig glömma ponnyn som lärde mig allt jag kan idag. Världens finaste Fredriksbergs Opus ♥